Olika metallfilar har olika slags tänder, olika tandstorlekar och olika former på bladet.
Raspen med fristående frästa tänder är för trä och halvhårda plaster.
De frästa bågarna på den platta karosserifilen får bort spåren efter alla andra filar.
Minska tempot så hinner filen bita
Långa, lugna drag ger filen tid att skära rena spån i filens längd och utan att bli för varm.
Metallärlingar tillbringar åtskilliga dagar i filskola för att bemästra hantverket perfekt. Vi andra får i stället lyssna på smeden och lära oss den grundteknik som han använder.
- Spänn fast arbetsstycket ordentligt, helst i navelhöjd.
- Håll ett lågt tempo, upp till 50 drag i minuten. Arbetar du fortare får filens tänder inget bett, spånen packas fast mellan tänderna och risken är stor att filen blir så varm att härdningen skadas.
- Använd hela filen för då arbetar du mer exakt, sliter tänderna jämnt och håller ner temperaturen.
- Använd bägge händerna. Den ena håller filen runt skaftet och drar. Den andra styr och justerar trycket mot arbetsstycket.
Det är allra bäst om du kan spänna fast arbetsstycket i navelhöjd i ett skruvstycke.
Den grova, den finare och den spårlösa
De grova tar bort material, de mellanf na jämnar till och de fina tar bort alla spår.
Filar tillverkas i många olika grovlekar beroende på hur tänderna på dem har bearbetats. Man kan dela in filar i grova, mellanfina och fina beroende på om de ska ta bort material, släta till en yta eller ta bort spår efter tidigare bearbetning. Man börjar med en grov fil som ofta är krysshuggen (dubbelgrad). Därefter fortsätts arbetet med en mellanfin fil. Den tar inte bort material lika effektivt som en grov fil utan jämnar mer till en yta och får bort de grova spåren efter grovfilen. Den är krysshuggen med finare tänder. Den fina filen tar bort spåren efter de två andra filarna. Den fina filen kan vara krysshuggen (dubbelgrad) eller enkelgrad.
Verkstadsfilar
Den vanligaste metallfilen finns i alla former och med olika grova tänder.
De allra vanligaste filarna kallas oftast för verkstadsfilar. De är gjorda främst för bearbetning av metallföremål men kan också fila hård plast och ibland rent av trä. De platta filarna (flatfilar) kan ha tänder även på kanten. Med en naken kant kallas filen ansatsfil och den kan fila tätt intill kanter och hinder.
Uppgift: Anpassar, tar bort grader, planar ut, slätar till, polerar och skärper.
Material: Många olika metaller, hårda plaster och hårt trä.
Form: Flat, ansats, fyrkant, trekant, halvrund, avsmalnad, rymfil och rund.
Yta: Enkelhuggen (engradig), krysshuggen (dubbelgradig) och Öberg Cut - fördelade över alla grovlekar från mycket grov till mycket fin.
Skärpfilar
Skärpfilar är specialf lar för skärpning och filning av var sina sågande verktyg.
Dessa filar skiljer sig från verkstadsfilar främst på formen som har anpassats efter filens specialitet. I övrigt finns det många likheter. Skärpfilar används för att skärpa ett sågande verktyg och det får inte förväxlas med att slipa det. De flesta av oss känner till filar för kedjor på motorsågar och för knivar i gräsklippare. Det finns också specialfilar för olika sågar och rent av cirkelsågsklingor, men är tänderna härdade duger inte skärpfilen.
Uppgift: Att skärpa sågande verktyg. Kan användas som verkstadsfil om formen passar.
Material: Hårda metaller.
Form: Flat, trekantig, rund, kniv- och rombformad.
Yta: Enkel- eller krysshuggen (enkel- och dubbelgrad).
Nålfilar
Verkstadsfilens mönster finns också på nålfilen som används för små uppgifter.
Det är långt från grovsmedens filar till de små, smala och ofta spetsiga filar vi kallar nålfilar. De används till alla möjliga uppgifter inom finmekanik, urmakeri, låssmedsarbeten och liknande. Nålfilarna har trots att de är så små samma huggning som verkstads-filarna, fast i en mycket mindre skala. Nål- och finfilar finns också utan tänder men har i stället beläggning med diamantpulver, volframkarbid eller liknande och kan bearbeta mycket hårda metaller.
Uppgift: De minsta och finaste kan både fila och polera.
Material: Hårda och mjuka metaller och hårda plaster.
Form: Flat, ansats, trekantig, fyrkantig, halvrund, rund, oval, kniv- och rombformad.
Yta: Enkel- eller krysshuggen (enkel- och dubbelgrad).
De huggna mönstren
Enkelhuggen
Den engradiga filen har ett enkelt mönster och ger en mycket slät och plan yta. Filen är därför den bästa när du avslutar bearbetningen av ett arbetsstycke och önskar en mycket fin yta. Nackdelen med filen är att tänderna lätt packas med filspån, framför allt vid bearbetning av mjuka metaller. Filen drar lite lätt åt sidan.
Krysshuggen
När mönstret huggs ut också vinkelrätt mot det första får man en krysshuggen fil, dvs. dubbegradig. Det tar bort mer material och mönstret är bra för grov filning, men det är tändernas storlek som avgör hur fin filen är. Spånen bryts av och packas därför inte ihop i mönstret och det är lättare att styra denna fil.
Öberg Cut
Denna yta påminner om den enkelgradiga fast med djupare spår som dessutom har fått tvärgående hugg för att spånen ska brytas på ett effektivare sätt. Filtypen är bra för bearbetning av mellanhårda metaller som brons, mässing, järn och icke härdat stål som ska filas rätt grovt och därför ska efterbearbetas.
Karosserifilar
De frästa, svängda spåren i karosserifilen klarar mjuk metall utan att packas igen.
Eftersom de traditionella verkstadsfilarna inte är så bra till mjuka metaller, som lätt fyller igen spåren med spån, har man utvecklat så kallade karosseri-filar. Deras svängda och rätt grova tänder har frästs in i filen innan den härdades. Karosserifilar används inte bara för att fila kanter och fogar på karosserier utan också till svetsfogar och lödningar och till mjuka metaller. Filarna har ofta ett hål för speciella hållare men säljs förstås också med vanliga handtag.
Uppgift: Att fila karosseridetaljer, fogar och kanter samt där man önskar släta ytor.
Material: Huvudsakligen mjuka metaller, t.ex. aluminium.
Form: Flat och halvrund.
Yta: Radial tandning som är ganska djup. Tre grovlekar.
Raspar
De spridda tänderna på raspen gnager i trä och halvhårda plaster.
En rasp är inte en fil så som vi normalt definierar filar. Men med sin förmåga att ta bort material är den släkt med filen. Raspen är först och främst gjord för bearbetning av trä, där de vassa tänderna fungerar som ett mycket grovt slippapper. Raspen används för att runda av kanter, inte för att få fram en slät yta. Den är perfekt för grövre bearbetning och arbetar effektivt. Men den gör det grovt så ytan måste slipas efteråt.
Uppgift: Formning, grov anpassning, avfasning och rundning men inte på plana ytor.
Material: Trä och halvhårda plaster samt träskivor.
Form: Flat, halvrund och rund.
Yta: Spetsiga och fristående tänder i ett mer eller mindre tätt mönster. Förekommer som grov, mellanfin och fin rasp.
Surform
Flera av raspens uppgifter kan lösas med en surform som liknar ett rivjärn.
En surform är en blandningsprodukt, för den är ingen fil - klassiskt sett. Surform är ett relativt nytt verktyg och namnet är en förkortning av det engelska uttrycket ”surface forming tool”. Den mest kända varianten är antagligen gipshyveln. Surform finns i flera varianter och storlekar och kan i princip ersätta både rasp och hyvel. Ett perforerat blad av stål sitter fast i en ram (vanligen av plast) och varje tand fungerar som en hyvel, ungefär som ett vanligt rivjärn.
Uppgift: Formar både plana och svängda ytor av trä. Kan även användas vid svarvning.
Material: Mjukare material, framför allt trä. Kan inte bearbeta metall.
Form: Surform finns i många utföranden och storlekar.
Yta: Flera grovlekar.
De frästa tänderna och ett rivjärn
Karosserifilar
De frästa svängda spåren är en radial tandning och kallas även pansar. Filarna används inte bara på bilverk städer utan kan bearbeta alla mjuka metaller och andra halvhårda material eftersom spånen inte fastnar så lätt. Med karosserifilen får man en repfri yta, även om man använder en av de grövsta modellerna.
Raspar
De många vassa tänderna på raspens yta har gjorts för att filen ska kunna arbeta både snabbt och grovt i trä. Raspen är perfekt när man vill runda av en kant eller arbetar med svängda former i trä eller halvhårda plaster. Tänderna har frästs ut (precis som på karossans-serifilen) och därefter har klingan härdats.
Surform
Ingen ”riktig” fil utan snarare en kombination av en hyvel och en fil, med andra ord ett rivjärn för bearbetning av trä och mjuka material (ej metall). Materialet är ett tunt blad av stål med en mängd stansade hål. Bladen blir rätt snabbt slöa men de kan rätt lätt tas loss och ett nytt spännas fast. Bladen är relativt billiga.
