Rätt fil för jobbet

De grova tar bort material, de mellanf na jämnar till och de fina tar bort alla spår.

Filar tillverkas i många olika grovlekar beroende på hur tänderna på dem har bearbetats. Man kan dela in filar i grova, mellanfina och fina beroende på om de ska ta bort material, släta till en yta eller ta bort spår efter tidigare bearbetning. Man börjar med en grov fil som ofta är krysshuggen (dubbelgrad). Därefter fortsätts arbetet med en mellanfin fil. Den tar inte bort material lika effektivt som en grov fil utan jämnar mer till en yta och får bort de grova spåren efter grovfilen. Den är krysshuggen med finare tänder. Den fina filen tar bort spåren efter de två andra filarna. Den fina filen kan vara krysshuggen (dubbelgrad) eller enkelgrad.

Den vanligaste metallfilen finns i alla former och med olika grova tänder.

De allra vanligaste filarna kallas oftast för verkstadsfilar. De är gjorda främst för bearbetning av metallföremål men kan också fila hård plast och ibland rent av trä. De platta filarna (flatfilar) kan ha tänder även på kanten. Med en naken kant kallas filen ansatsfil och den kan fila tätt intill kanter och hinder.

Uppgift: Anpassar, tar bort grader, planar ut, slätar till, polerar och skärper.

Material: Många olika metaller, hårda plaster och hårt trä.

Form: Flat, ansats, fyrkant, trekant, halvrund, avsmalnad, rymfil och rund.

Yta: Enkelhuggen (engradig), krysshuggen (dubbelgradig) och Öberg Cut - fördelade över alla grovlekar från mycket grov till mycket fin.

LÄS OCKSÅ: Häcksaxen har blivit slö

Skärpfilar är specialf lar för skärpning och filning av var sina sågande verktyg.

Dessa filar skiljer sig från verkstadsfilar främst på formen som har anpassats efter filens specialitet. I övrigt finns det många likheter. Skärpfilar används för att skärpa ett sågande verktyg och det får inte förväxlas med att slipa det. De flesta av oss känner till filar för kedjor på motorsågar och för knivar i gräsklippare. Det finns också specialfilar för olika sågar och rent av cirkelsågsklingor, men är tänderna härdade duger inte skärpfilen.

Uppgift: Att skärpa sågande verktyg. Kan användas som verkstadsfil om formen passar.

Material: Hårda metaller.

Form: Flat, trekantig, rund, kniv- och rombformad.

Yta: Enkel- eller krysshuggen (enkel- och dubbelgrad).

Verkstadsfilens mönster finns också på nålfilen som används för små uppgifter.

Det är långt från grovsmedens filar till de små, smala och ofta spetsiga filar vi kallar nålfilar. De används till alla möjliga uppgifter inom finmekanik, urmakeri, låssmedsarbeten och liknande. Nålfilarna har trots att de är så små samma huggning som verkstads-filarna, fast i en mycket mindre skala. Nål- och finfilar finns också utan tänder men har i stället beläggning med diamantpulver, volframkarbid eller liknande och kan bearbeta mycket hårda metaller.

Uppgift: De minsta och finaste kan både fila och polera.

Material: Hårda och mjuka metaller och hårda plaster.

Form: Flat, ansats, trekantig, fyrkantig, halvrund, rund, oval, kniv- och rombformad.

Yta: Enkel- eller krysshuggen (enkel- och dubbelgrad).

De frästa, svängda spåren i karosserifilen klarar mjuk metall utan att packas igen.

Eftersom de traditionella verkstadsfilarna inte är så bra till mjuka metaller, som lätt fyller igen spåren med spån, har man utvecklat så kallade karosseri-filar. Deras svängda och rätt grova tänder har frästs in i filen innan den härdades. Karosserifilar används inte bara för att fila kanter och fogar på karosserier utan också till svetsfogar och lödningar och till mjuka metaller. Filarna har ofta ett hål för speciella hållare men säljs förstås också med vanliga handtag.

Uppgift: Att fila karosseridetaljer, fogar och kanter samt där man önskar släta ytor.

Material: Huvudsakligen mjuka metaller, t.ex. aluminium.

Form: Flat och halvrund.

Yta: Radial tandning som är ganska djup. Tre grovlekar.

De spridda tänderna på raspen gnager i trä och halvhårda plaster.

En rasp är inte en fil så som vi normalt definierar filar. Men med sin förmåga att ta bort material är den släkt med filen. Raspen är först och främst gjord för bearbetning av trä, där de vassa tänderna fungerar som ett mycket grovt slippapper. Raspen används för att runda av kanter, inte för att få fram en slät yta. Den är perfekt för grövre bearbetning och arbetar effektivt. Men den gör det grovt så ytan måste slipas efteråt.

Uppgift: Formning, grov anpassning, avfasning och rundning men inte på plana ytor.

Material: Trä och halvhårda plaster samt träskivor.

Form: Flat, halvrund och rund.

Yta: Spetsiga och fristående tänder i ett mer eller mindre tätt mönster. Förekommer som grov, mellanfin och fin rasp.

Flera av raspens uppgifter kan lösas med en surform som liknar ett rivjärn.

En surform är en blandningsprodukt, för den är ingen fil - klassiskt sett. Surform är ett relativt nytt verktyg och namnet är en förkortning av det engelska uttrycket ”surface forming tool”. Den mest kända varianten är antagligen gipshyveln. Surform finns i flera varianter och storlekar och kan i princip ersätta både rasp och hyvel. Ett perforerat blad av stål sitter fast i en ram (vanligen av plast) och varje tand fungerar som en hyvel, ungefär som ett vanligt rivjärn.

Uppgift: Formar både plana och svängda ytor av trä. Kan även användas vid svarvning.

Material: Mjukare material, framför allt trä. Kan inte bearbeta metall.

Form: Surform finns i många utföranden och storlekar.

Yta: Flera grovlekar.