Grönt gräs utan ogräs

Som chefredaktör på Gör Det Själv har jag läst och skrivit otaliga artiklar om robotgräsklippare, men av någon anledning har jag aldrig haft en själv. Det beror nog mest på lathet.

Det låter lite omvänt, det förstår jag själv. För robotarna är ju precis för en sådan som jag, som inte orkar klippa gräset. Men trädgårdsarbete intresserar mig helt enkelt så lite att jag inte ens har funderat på det.

Alltså tills förra året, när en kollega på redaktionen påstod att en robot inte bara kan klippa gräset utan att den också gör det mycket bättre än vad man själv klarar av. Faktiskt så bra att till och med en förstörd gräsmatta med hål, maskrosor, klöver och mossa under loppet av bara en säsong blir till, om inte en golfbana så i varje fall till en frodig och fin grön gräsmatta.

Installationen tog en hel dag

Jag bestämde mig för att göra ett försök och därför stod jag en söndag förmiddag förra våren i min trädgård med en enorm papplåda som det låg en Gardena Smart Sileno Life i. Enligt tillverkaren var det den perfekta maskinen till en lat trädgårdsinnehavare som jag: “När du installerar roboten hjälper programmeringsassistenten till att kartlägga din gräsmatta så att roboten kommer att köra mest optimalt. Den ljudlösa roboten kan tåla alla slags väder och manövrerar lätt genom smalare passager.”

“Perfekt!” tänkte jag och räknade naivt med att vara färdig med installationen på en halvtimme. Det tog resten av dagen.

Först skulle jag hitta en lämplig plats till laddstationen. Det ska vara i närheten av ett eluttag och det ska vara fritt 1 meter framför laddstationen, så att roboten kan köra rakt in när den återvänder till sin bas efter jobbet.

Därefter kommer begränsningskabeln som är den kabel som berättar för roboten var gräsmattan slutar och häcken eller blomrabatten börjar. Den ska fästas med plastmärlor ovanpå gräset. Precis efter installationen är kabeln ganska sårbar, men efter en månad eller två “slukas” den av gräset och försvinner i det.

Det lät som en överkomlig uppgift. Tills jag läste manualen lite noggrannare och såg att om det hinder som man arbetar sig runt är över 5 cm högt ska kabeln ligga 35 cm från hindret, men om det däremot bara är 1-5 cm högt ska avståndet vara 30 cm osv. Det betydde att jag tillbringade fem timmar på knä med en tumstock i ena handen och en hammare i den andra.

För att fullända verket skulle jag dessutom dra och fästa en guidekabel diagonalt från laddstationen till det bortersta hörnet av gräsmattan.
200 meter kabel och 149 märlor blev det totalt!

LÄS OCKSÅ: Bygg ett garage till robotgräsklipparen

Installationen är besvärlig

Det är egentligen inte speciellt svårt att installera laddstationen och kablarna, men det är många detaljer, och manualen är tungläst och omständig läsning. Det är en sådan uppgift där man vet hur man skulle ha gjort först när man är färdig.

Gardena har några bra, instruktiva videor på sin hemsida. Rekommendationen är att titta på dem i stället för att försöka läsa manualen.

Det tog en vecka att bli klar

Installationen av maskinen gick däremot som en lek. Jag satte igång den, skrev in datum och klockslag och accepterade utan tvekan alla fabriksinställningar. Det betydde att roboten skulle köra ett par timmar varje dag förutom söndag.

Som nämnts tidigare var min ca 500 kvm stora gräsmatta verkligen ful. Där det hade stått en 10.000-liters badbassäng året innan var det en stor cirkel med små, sega växter som mest av allt såg ut som suckulenter. Där plattorna i det nerlagda hönshuset hade legat var det en bar fläck på 2 kvm, och där lekstugan hade stått var gräset gult och fult. På resten av gräsmattan var gräset 5-10 cm högt och fullt av maskrosor.

Nu kunde experimentet börja. De första två veckorna slet Robert, som jag väldigt fantasifullt döpte maskinen till, med att få ner det höga gräset. Den klarade högst 10-15 kvm på en runda. Men efter en omgång i laddaren skickade jag – med ett enkelt tryck – ut den att köra igen. Och efter 14 dagar återstod bara en enda liten långhårig tuva som robotens algoritm inte kunde få koll på.

Robert fortsatte att köra fel

När jag gladde mig som mest över min fortfarande fula men nu någorlunda jämna gräsmatta, började problemen.

Flera morgnar kunde jag inte hitta Robert. Han stod inte på sin plats i laddstationen, och han var inte heller på jobbet.

Första gången hittade jag honom i ett hål som hunden hade grävt, nästa gång hängde han och dinglade hjälplöst på en hög rot vid en stubbe i trädgården.

Fem kabelbrott på en månad

Han körde fast väldigt lätt på ställen som varken jag, begränsningskabeln eller Gardenas algoritm hade förutsett.

Under ett par veckor fick jag justera begränsningskabeln så att Robert inte längre körde fast. I stället blev jag bekant med ett nytt problem: kabelbrott.

Under den första månaden hände det 5-6 gånger att Robert stannade eftersom kabeln hade gått av. Vissa gånger förstörde roboten själv kabeln med sina vassa knivar, andra gånger grävde hunden lite för djupt, och en gång drog jag själv av kabeln med en kratta. Varje gång var jag tvungen att hitta brottet, gräva upp kabeln och skarva ihop den, så att Robert åter kunde hitta vägen. Men efter en månad hade gräsmattan vuxit över kabeln så mycket att den nu var tillräckligt skyddad.

Snyggare och tätare

Efterhand som månaderna gick blev gräsmattan snyggare och tätare. Och snyggare och tätare.

En golfbana blir den aldrig, men den blev MYCKET snyggare än vad den någonsin varit under den tid som jag haft ansvaret för att sköta och klippa den.

Begeistrad av succén lät jag Robert köra vidare när hösten kom och våra stora björkar spred ut sina miljoner löv över hela gräsmattan. Jag ville se om den kunde finfördela löven så att jag slapp räfsa ihop dem.

Och det kunde den! Löven blev till finfördelat bioklipp och låg hela vintern och våren och gödslade gräsmattan, så att den den här sommaren bara har blivit ännu snyggare och ännu tätare.