I centralvärmens tidiga år fanns det på varje radiator ett handtag och med det skulle man styra hur mycket varmt vatten som kom in i radiatorn. Det var inte så lätt för antingen var ventilen öppen eller också var den stängd. Det var svårt att finna ett bra mellanläge.

Och så snart utetemperaturen ändrades ett par grader var det nödvändigt att vrida lite på handtaget, så att det inte blev för varmt eller för kallt i bostaden. Så är det inte längre. Redan för cirka 50 år sedan ersattes den osäkra och manuella ventilen med modernare lösningar.

På det gamla handtagets plats sitter det i dag en helautomatisk termostatventil, som med stor precision styr hur mycket eller lite varmvatten som ska släppas in i radiatorn. Det enda man ska göra är att välja önskad temperatur i rummet och sedan ställa in termostaten. Sedan sköter den resten och håller temperaturen.

Gas stänger av vattnet

Inuti termostaten finns en liten behållare formad som en bälg av zink och koppar. Den kan precis som ett dragspel dras ut och bli större och pressas ihop igen. Tack vare vecken får bälgen en mycket stor yta som snabbt överför lufttemperaturen till bälgens inre.

I många termostater är bälgen fylld med en blandning av två gaser som reagerar direkt på temperaturskillnader. När det blir varmare i rummet utvidgas gasen och då trycker bälgen på en spindel, som är förbunden med en ventil i radiatorröret och ventilen stänger av varmvattnet i framledningen.

Om det sedan blir kallare i bostaden, drar gasen ihop sig så att bälgen krymper och då öppnas ventilen. Då släpps det fram varmt vatten till radiatorn och rummet värms upp på nytt.