Så fungerar svetsaggregatet
För att kunna svetsa ihop två järnbitar krävs det först och främst att värme tillförs. Det görs med hjälp av elektricitet.
Den ena polen, i regel den negativa, sätts fast på ämnet med en klämma av samma sort som sitter på startkabeln till en bil. När den andra polen sätts mot ämnet, går strömmen igenom och det bildas hög värme. Strömmen har låg spänning (volt) och hög styrka (watt), så du får inte någon livsfarlig stöt även om du skulle röra vid det ämne som du svetsar i.
Förutom värme måste något material tillföras. Det kan vara i form av antingen en tråd eller en pinne av metall, som smälter ner i svetsen och bildar själva svetsen, eller svetsfogen.
För att undvika att svetsningen förstörs av det syre som finns i luften, krävs det också något som håller borta syret från svetsningen medan metallen är flytande. Och det är här som den största skillnaden mellan CO₂-svetsning, elektrodsvetsning och gasfri svetsning finns.
CO₂-svets MAG
CO₂-svetsen är utan jämförelse den lättaste att arbeta med. När du trycker på knappen börjar den svetsa, och tack vare ett konstant flöde av CO₂ är det enkelt att göra en fin svets. Du behöver knappt titta där du svetsar – du kan helt enkelt höra när det går bra. Dessvärre är CO₂-svetsaggregatet också större och betydligt dyrare än de andra två. Och förutom svetstråd måste du också räkna med kostnaden för CO₂.
Pris: 10.000-15.000 kronor för ett bra svetsaggregat inkl. CO₂-tub
Fördelar:
- Enkelt att arbeta med.
- Lämpligt för tunt järn.
Nackdelar:
- Dyrt att komma igång.
- Passar inte till tjockare ämnen än 6 mm .
I ett CO₂-svetsaggregat är det, som namnet antyder, gasen koldioxid, CO₂ som löser uppgiften med att hålla syret borta. CO₂ förvaras i en separat gasflaska som står bredvid aggregatet.
Inne i CO₂-aggregatet sitter en rulle med svetstråd, och själva svetsningsarbetet görs med hjälp av ett handtag där det kommer både el, svetstråd och CO₂ när man trycker på knappen.
Överst: 6 mm järn. Svetsen är fin och jämn med materialet.
Mitten: 3 mm järn. Svetsen är fin och nästan jämn med materialet.
Nederst: 1,4 mm järn. I tunt material är det lätt att göra en fin svets.
Elektrodsvets MMA
Två saker kräver övning när du ska svetsa med elektroder. Dels kan det vara svårt att starta svetsningen, eftersom pinnen lätt fastnar när den möter ämnet, dels krävs det en stadig hand för att kontrollera en svetsning som görs 35 cm bort från din hand. Däremot går det rent och snyggt när du väl kommit igång. Om du ska svetsa i olika tjockt järn, måste du ha en större samling olika elektroder.
Pris: 2.500 kronor för ett bra svetsaggregat
Fördelar:
- Passar bra till tjockare material.
- Stabilt när det väl fungerar.
Nackdelar:
- Svårt att komma igång.
- Dyrt att ha flera olika sorters elektroder på lager.
Till elektrodsvetsning använder man en så kallad svetselektrod. Det är en upp till 35 cm lång metallpinne, som ser ut som ett stort tomtebloss, och den smälter och blir kortare när man svetsar med den.
Elektroden är klädd med ett ämne som håller syret borta när det smälter. Elen kopplas på och svetsningen sätter igång när elektroden rör vid ämnet. Processen lämnar efter sig slagg ovanpå svetsen, som slås bort med en spetsig hammare.
Överst: 6 mm järn. Svetsen är snygg och jämn med metallen.
Mitten: 3 mm järn. Fin och jämn svets.
Nederst: 1,4 mm tunt järn. Här är det svårt att få en jämn svets.
Gasfri svets MIG
Gasfri svetsning är det lätt att komma igång med. I samma ögonblick som du trycker på knappen på handtaget, är strömmen på och svetstråden matas automatiskt fram. Och så kan du börja svetsa. Det svåra är att kontrollera processen, eftersom det sprutar och skitar ner riktigt mycket. Men om du bara vill att grejorna ska sitta ihop och inte är så noga med det kosmetiska, så är gasfri svetsning en bra lösning.
Pris: Under 2.000 kronor för ett bra svetsaggregat
Fördelar:
- Lätt att komma igång.
- Det är billigt
- Svetsar i upp till 10 mm järn.
Nackdelar:
- Skitar ner mycket
- Svårt att se vad man gör, eftersom det sprutar mycket.
- Svårt att svetsa i tunn plåt.
Gasfri svetsning är lite en korsning mellan CO₂-svetsning och elektrodsvetsning. Precis som med CO₂-svetsen använder man ett handtag som tillsätter ström och som svetstråden kommer ut från.
Inne i tråden finns ett flussmedel som frigörs när tråden smälter. Det är flussmedlet som håller syret borta från svetsningen. Processen lämnar efter sig slagg ovanpå svetsen, som slås bort med en spetsig hammare.
Överst: 6 mm järn. Det klarar den utan problem.
Mitten: 3 mm järn. Här är den lite svårare att kontrollera, och det bildas lätt hål i svetsen.
Nederst: 1,4 mm tunt järn. Här är det verkligen svårt att få det snyggt.
