Du bör räkna in ogräsbekämpningen redan när du anlägger trädgården, om det är möjligt. Det har Maren och hennes man Michael gjort. Här, mellan den nyanlagda köksträdgården och området där Maren senare ska plantera härdiga perenner ska det vara en stig belagd med stenmjöl.

För att hålla undan de värsta angreppen från kirskål och annat ogräs lägger Michael en fiberduk underst. Men först får han gräva av lite jord så att stenmjölet får plats.Var noga med att gräva så jämnt som möjligt, så att gångstigen blir behaglig att gå på.

Fiberduken är tillverkad av miljövänliga och kraftiga material.Mikael rullar ut fiberduken längs hela stigens längd och klipper av den där stigen ska sluta. Den svarta duken blockerar nu ogräs som kan försöka tränga upp underifrån genom att hålla ljuset borta, så att ogräset inte kan hämta kraft ifrån det.

Men både vatten, gödning och luft kan passera igenom duken. Nu är det bara att sprida ett tjockt lager stenmjöl på stigen. Stenmjöl är en naturprodukt och därför också ett miljömässigt försvarbart material att använda vid beläggningen. Stenmjöl är en restprodukt från stenhuggning.

Vartefter det faller regn på beläggningen packas den fastare och flyger inte runt, även om det skulle blåsa kraftigt.Mikael jämnar ut stenmjölet med en kratta, så att ytan blir slät. Så är stigen färdig och det ogräs som biter sig fast uppifrån är lätt att rensa bort.

Ett annat långsiktigt sätt att komma åt ogräs är att plantera Dahlior. Precis som potatis är dahlior härdiga i konkurrens med ogräs. Och blommorna är vackra. Den här marken var rena vildmarken förra året. Nu har det frästs igenom flera gånger och därefter ska Maren plantera dahliaknölarna.

När knölarna väl är i marken gäller det att hålla ogräset borta. Maren använder en relativt bred rundhacka. Om det är torrt ute kan hon utan problem låta de gröna växtdelarna ligga. Solen torkar snabbt ut de fina rötterna och då blir de oskadliga. Enstaka motsträviga rötter ger sig nästan aldrig. Här har vi en tistel.

Men ju oftare man kapar av toppen desto svagare blir rötterna och ger till sist upp. Snårvindan uppför sig likadant om inte ännu besvärligare. Det gäller verkligen att hålla utkik och plocka även de minsta grobladen. Även runt robiniaträdet, där kirskålen växte hög, får Maren se upp.

Det kan lätt gömma sig små rotdelar, som skjuter skott på nytt.Hon får regelbundet plocka ogräs mellan dahliaraderna under säsongen. Till sist ger det upp.– och Maren kan njuta av åsynen av de fantastiskt färgrika blommorna. Bakom dahliaraderna ligger ännu ett område bar mark.

Även här har jorden frästs igenom åtskilliga gånger för att komma åt det värsta rotogräset. När man fräser jorden första gången slår ogräset ofta tillbaka och det ser bara värre ut än innan. Men fortsätter man fräsa försvagar man rotdelarna så mycket att de ger upp. Och så får man hålla marken ren.

Bortsett från några enstaka tistlar längs kanten är jorden till slut så ren att Maren kan så gröngödslingssplantan honungsört. Men först plockar hon bort tistlarna med roten. De små rosorna får vara kvar. Nu är hon klar att så och strör ut fröna med lös hand över den bara marken.

Honungsörten har den egenskapen att den håller jorden någorlunda fri från ogräs fram till dess Maren ska plantera något annat här. Samtidigt ger inte plantan frön som man måste slås med senare. Med hjälp av en kratta ser hon till att alla frön kommer ner i marken ordentligt.

Sen är det bara att vänta på att honungsörten växer upp.En månad senare är den på god väg. Den fyller marken bra och ogräset får svårare att växa. Och framför allt håller plantan igång jorden, så att näringsämnen och mikroorganismer inte sköljs bort av regnet eller bara försvinner.

Och ytterligare en månad senare dyker de vackra blommorna upp till glädje för bin och andra nyttiga insekter. Honungsörten har nu gjort det den skulle. Nu återstår det bara för den att vissna ner så att den kan göra nytta i jorden efter att frosten gjort sitt intåg i trädgården.

Ett annat återkommande problem är ogräset mellan stenarna på gårdsplanen. Det klassiska sättet att komma åt det är att kratsa bort det med en ogräshacka, som Maren gör här.

Men Maren har en nästan oändlig mängd stenar, omgivna av fogar där ogräset springer fram – antingen nerifrån eller som frön som kommer med vinden och börjar gro. Maren har en bättre idé än att gå över alla stenar med hackan.

Hon tycker om när mossa eller den viltväxande narven kryper fram som gröna strängar i fogarna. Och hon vet ett sätt att få dessa plantor att breda ut sig i fogarna. Men först måste hon trots allt plocka bort ogräset så att det går att plantera i fogarna. Arbetet blir lättare om man tar ett mindre område åt gången.

Nu är hon klar med den här biten. Knepet är att samla lite mossa från en fog. Den blandar hon sedan upp med yoghurt. Först sprider hon dok ut ett tunt lager stenmjöl och borstar ner det i fogarna. Sen är hon redo att fylla på yoghurt i skålen med mossa.

Hon blandar ihop allting till en mjuk massa. Med de svultna katterna på vakt fördelar hon blandningen i fogarna. Yoghurten har en hög surhetsgrad. Det gillar mossan. Så genom att blanda de båda borde ny mossa gro och föröka sig. Tiden får utvisa om det fungerar.

En dryg månad senare ser man inte mycket av mossan längre. Men det har inte heller kommit något ogräs. Efter fyra månader, däremot, är mossan mer synlig. Nu får man ett enhetligare intryck av stenläggningen. Det verkar som om uppdraget lyckades.