Därför är det inte så underligt att vi använder dem flitigt till att fixera allt från dörrar och fönster till golv och reglar.

Svenska snickare har i alla tider varit duktiga på att med yxa och kniv tälja till ett par träkilar för att fixera t.ex. ett fönster medan det skruvas fast. Men även om det ligger i snickarens natur att arbeta med trä, så gör han inte längre så många kilar av trä.

Han använder i stället färggranna plastkilar. Det gör också golvläggaren. Han sticker ner plastkilar mellan golvet och väggen under läggningen. När han senare tar bort dem har han gett golvet möjlighet att röra sig. Under reglarna som bär golvet ligger också kilar. De ser till att reglarna hamnar vågrätt.

Vitsen med plastkilarna är alla taggarna. När två kilar läggs mot eller på varandra kan man millimeterjustera tjockleken på kilarna och sedan låser taggarna de två kilarna. Det ger en hållbar konstruktion.

Det var på slutet av 60-talet som Johannes Knudsen, en dansk snickare, började att experimentera med plastkilar eftersom träkilar sprack, krympte eller svällde. Resultatet blev en kil av plast, Knudsenkilen, och de olika färgerna representerar olika tjocklekar. Fördelarna med plastkilen är uppenbara: Den påverkas inte av luftfuktigheten. Den sitter säkert när den låsts mot en annan. Den spricker inte och kan inte angripas av röta och man kan både spika och skruva i den. Materialet är polyeten, en plast som tål extrem kyla och värme och som håller i minst 100 år.