Om du blandar linolja med kåda får du ett hårt bärnstensliknande material som kallas linoljecment. Om du sedan kokar det och tillsätter trämjöl, finmald kalk och några naturliga färgämnen så har du blandat linoleum. Engelsmannen Frederick Walton fick 1860 patent på denna blandning, och sedan dess har materialet testats i en sådan utsträckning, att endast få material skulle klara det utan att underkännas. Linoleum har lagts på kvadratkilometer efter kvadratkilometer golv över hela världen sedan 1860 – utan att man behövt ändra blandningen. Många har emellertid försökt tillverka billigare kopior, varav vinyl är en av de senaste. Men ingen har lyckats tränga undan linoleum. På 150 år! Vad är det då som gör det så svårt att konkurrera ut linoleum? Det är helt enkelt de unika egenskaperna, som är en perfekt balans mellan motsättningar. Det är imponerande slitstarkt, men ändå så mjukt och skönt att gå på. Det är hårt men ändå så elastiskt att det kan laga tryckmärken av sig självt. Det är känsligt för vatten och tål inte så många rengöringsmedel, men ändå är det lätt att hålla materialet rent. Du klarar dig med en fuktig, urvriden trasa, för smutsen kan inte tränga ner i materialet. Det finns för övrigt specialrengöringsmedel för linoleum. När du arbetar med linoleum, ska det – precis som trä – först acklimatiseras ett dygn (helst längre) i den lokal det ska användas. Det ska ha samma temperatur och fuktighet som underlaget. Det vanligaste är att man hellimmar linoleum på underlaget, som ska vara torrt och slätt. Ofta är det emellertid nödvändigt att först lägga ett underlag av träfiberskivor eller kork. Det behövs dock inte om du lägger klickplattor.